Bilden har inget med gästbloggaren att göra utan är lånad från bloggen http://teamtusen.blogg.se

Jag växte upp ensam med min mamma tills jag fyllde 9 år. Då träffade mamma en ny man nästan på en gång flyttade in hos oss. Eftersom jag aldrig fått uppleva hur det var att ha en manlig förebild, en pappa, då min var gravt alkoholiserad, så var detta så roligt tyckte jag. Iallafall ett tag. Sakta men säkert mådde jag sämre o sämre. Jag hade det jättejobbigt i skolan. Jag var väldigt blyg, tystlåten och “den snälla lilla flickan” typ. Jag gjorde aldrig något väsen av mig.

Minns inte exakt när, men när jag var 9 år så gjorde jag mitt första självmordsförsök. Jag vet inte om jag fattade mina känslor men jag visste att om jag gjorde illa kroppen tillräckligt så skulle jag inte behöva ha ont i magen längre, ingen skulle skratta åt mig och jag skulle bli av med klumpen i halsen. Därför hoppade jag från en liten bro på väg till min dagmamma. Men det enda som hände var att jag stukade foten. Jag berättade aldrig detta för nån. Jag sa bara att jag hade snubblat.

När jag gick i 5:an så började mobbningen på riktigt. Det dröjde inte länge innan de började ge sig på mig fysiskt också. Kastade stenar på mig, slog mig, tog sönder mina saker, kastade äpplen, sand ja allt möjligt. Blev även mordhotad och eftersom jag var den ängsliga, rädda och oroliga typen av mig tog jag allt på fullaste allvar. Det slutade med att jag inte vågade gå till skolan, så medans mamma krigade med lärare, rektor, FMM (Föreningen Mot Mobbning) så satt jag hemma. Det hette att jag fick hemundervisning. Jag minns att min lärare kom hem två gånger på hela den terminen jag var borta från skolan.

När jag precis fyllt 12 år slog dock min högsta önskan in. Jag fick en lillasyster! Jag har alltid älskat bebisar och barn så detta var underbart att få uppleva. Jag hade börjat gå i skolan igen, efter hot (– att jag var tvungen enligt lag). Alla mobbare gick kvar, och dem blickar som jag fick var värre än värst. Men jag bet ihop. När jag skulle börja 7:e klass, högstadiet, valde jag en annan skola än den som min gamla klass skulle gå på, bara för att komma bort från dem.

Sjuan gick väl sådär. Men i 8:e klass blev jag än en gång offer för mobbing. Återigen blev skolan ett helvete, rena mardrömmen. Slag, knuffar, hemska ord och det värsta var nog att denna gång var hela skolan med på det! Ja, så tillslut brakade jag ihop igen och vågade inte gå till skolan. En hel termin till var jag hemma.

Och hemma var det inte heller lätt. Min mamma blev värre och värre i sin sjukdom och blev mer och mer begränsad, både psykiskt och fysiskt. Min lillasyster spenderade i princip sitt första år på sjukhus. Det var så illa med henne att det pratades om levertransplantation. Men tillslut visade det sig att hon var glutenintolerant och blev mycket bättre så fort hon fick rätt kost. Mellan mamma och min systers pappa var inte allt som det skulle heller. Alla vi märkte att han inte var “riktigt som man ska”. Mamma beskrev det som att ha 3 barn istället för 2. Hon fick inget stöd alls. Många år senare fick han sin Aspergerdiagnos som förklarade allt!

Jag gick iallafall klart nian med hot och inget stöd från varken syokonsulenten eller lärare. Faktum är att båda talade om för mig att det inte var någon idé att jag ens försökte för jag skulle ändå inte klara av att få Godkänt. Men oj vad jag kämpade, och jag fick Godkänt i betyg så min mattelärare/klassföreståndare gick faktiskt fram till min mamma och bad om ursäkt på skolavslutningen och han erkände att han hade haft fel.

Ja, jag började i första ring på gymnasiet. Fortfarande som en väldigt blyg, tyst och snäll tjej. Fick inga vidare vänner, blev hackad på mycket. Men det var först i 2:a ring som jag inte orkade hålla masken längre.
Jag började skära mig i armarna. Först med saxar men gick fort över till rakblad. Jag bar ständigt långärmade tröjor och ingen fattade eller såg nått. Utom en av mina lärare. Hon skulle bli den som faktiskt räddade mig.

Orkar inte förklara hur och varför just nu, men jag stod inte ut hemma. Jag var mamma åt min mamma och syster. Jag fick inte göra nått. Hela min uppväxt har jag varit livrädd för min mamma.
Men när detta självskadande hade pågått ett längre tag, dvs – jag åkte till skolan men gick inte på lektionerna utan satt bara i nått hörn eller på nån toalett och skar mig. Jag hade kontakt med kuratorn också. Jag försökte vara kvar i skolan sålänge som möjligt för att slippa vara hemma.
En eftermiddag brast allt tillslut. Jag vägrade åka hem.

Sen den dagen har jag varit placerad i ett antal jour och familjehem.Jag bleb inlagd på Barn- och ungdomspsyk både i Stockholm och Uppsala. Sen har jag bott på två behandlingshem. Och spenderat allt för många år på vuxenpsyk också. LPT, självmordsförsök, extravak, droger, alkohol, ambulanser, poliser, blod. Ja you name it. Jag kan ALLT! Hur många gånger jag har fått höra att jag var ett hopplöst fall vet jag inte. Men varken jag eller några ur den personal på alla boenden trodde att jag skulle leva tills nu. Jag har snuddat vid döden för många gånger, lekt med den utan att fatta hur allvarligt det har varit. Trots detta, sitter jag här än idag. Och mina ärr på armarna är många likasom ärren på insidan. Men jag lever.

Och den 31 augusti som passerade nu förra veckan var en stor dag för mig. Ett mål jag haft länge. Det var då ett år sen jag blev utskriven från psyk sist. Dvs jag har varken skadat mig eller varit inlagd på ett helt år. Detta kanske inte låter märkvärdigt för dem flesta men för mig är det väldigt stort. Jag är stolt över mig själv. Jag har ganska nyss avslutat den 18 månader långa behandlingen mot min Borderlinediagnos- MBT (Mentaliseringsbaseradterapi) och jag har gjort enorma framsteg. Jag har börjat läsa in gymnasieämnen på komvux och nästa vecka ska jag påbörja en tre månaders lång praktik för att kunna börja jobba så småningom.

Dock så är det två saker som gör att jag börjar backa igen i mitt mående. Och jag vill inte hamna där jag har varit, därför ber jag alla jag kan om tips.

En ganska nära vän, som jag har legat inlagd med massor med gånger, lyckades ta sitt liv för ca två veckor sen. Och när jag fick reda på det, så kändes det verkligen så overkligt. Herregud, jag såg ju henne några veckor innan. Hon kan inte vara död. Och så blev det som ett “wake up call” att om hon kan lyckas dö, då kan jag också det. Jag börjar få dem hemska självmordstankarna igen. Jag önskar att det var jag och inte hon. Det känns som allt är en enda dimma. Tjock och trög dimma som jag försöker ta mig ur men mina krafter börjar sina.

Det andra som tynger mig är min ekonomiska situation. Jag har alltså aldrig jobbat. Jag har varit sjukskriven sen jag var 19 år gammal. Idag är jag 25 år. Jag får ersättning fån Försäkringskassan men det räcker inte. Jag får mina pengar den 19e och innan den 25 är allt slut pga alla räkningar. Jo, för under dessa år så har jag samlat på mig en hel hög med skulder för sjukhusvisteler, dvs över 12 000kr är jag skyldig landstinget, TROTS att jag för det mesta varit inlagd under LPT, tvångsvård. Jag har ingen som helst möjlighet att betala detta. Sen eftersom jag är fattig och har varit hela tiden har jag varit tvungen att handla vissa saker mot konto, tex kläder osv som vanliga människor kan gå och handla när dem behöver.
Jag har inte mat så det räcker, varje månad blir det minus på mitt konto och det bara resulterar i att jag går mer och mer back.

Jag vet inte vem jag kan vända mig till. Jag söker flitigt pengar från olika fonder men det går bara till specifika saker såsom en TV eller säng. Man kan inte söka fondpengar till mat…
Och soc vägrar hjälpa mig eftersom jag precis ligger på gränsen till existensminimum.
Jag börjar bli mer och mer desperat. Det har gått så långt att jag allvarligt börjat fundera på att sälja mig för att få lite mer pengar.

Jag är på bristingsgränsen igen, och allt jag vill är att få leva ett normalt liv. Men ju mer tiden går desto mer börjar jag inse att denna värld inte är nått för mig.

Förlåt att jag har skrivit så mycket och jag menar INTE att tycka synd om mig eller nått, det är bara så satans jobbigt. Att jag inte vet hur länge jag orkar fortsätta försöka. Jag vill inte snubbla på målgränsen. Jag vill inte sluta som min vän gjorde för ett par veckor sen. Men jag vet inte om jag orkar annat om detta inte får nån ändring.
___________________
Tack för att du delar med dig! Det är mycket imponerande att du efter allt du varit med om har kunnat genomföra din behandling och med så fina resultat. Ett år!! Stort grattis!!

Att du just nu mår sämre med tanke på både de ekonomiska knepigheterna samt framför allt din väns självmord är ju fullt förståeligt. Det vore ju konstigt om inte marken gungar för dig under dessa omständigheter. Jag utgår ifrån att du har en kontakt fortfarande på psyk som du kan ventilera dessa saker med. Vad gäller ekonomin bör det finnas någon ekonomisk rådgivning som du skulle kunna få i kombination med skuldsanering?

Läs även andra bloggares åsikter om borderline, MBT, självskadande, självskadebeteende, LPT, ärr, mobbing, mobbning, FMM

Kommer ni ihåg Yasmine som gästbloggade i augusti? Läs här… Yasmine beskrev i ett mycket uppskattat inlägg hur det är att leva med en psykossjukdom. Hon spelade in ett radioprogram för 3 år sedan och nu har SR gjort en uppföljning om hur hon mår idag.

Lyssna till det här…

Om du inte redan har gjort det tycker jag att du ska titta in på Yasmines blogg. Hon är väldigt duktig på att skriva och det finns mycket intressant att läsa. Här är några rader från ett inlägg från i mars…

-09 var ett år där pressen från medialiteten och minnen som spökade gjorde mig psykotisk, och mina tvångstankar blev allt svårare. Jag hade suicidtankar av och till, rösterna ville verkligen se mig död och gav mig konstiga bilder och tankar som hade med döden att göra. Men jag stod emot. Jag skadade mig på sommaren och hösten, men inte i suicidsyfte. På vintern blev rösterna kraftigare och kraftigare, fick en schizofrenidiagnos. Men ett halvår gick utan att jag skadade mig. Sommaren -09 kunde jag inte stå emot och det som väntade var variga brännsår över hela armen och 22 stygn. Jag ville dö igen. Men jag mötte kärleken som frätte bort alla dödslängtande tankar.

…

Idag är den ljusa sidan större. Jag vill inte dö. Och om jag som stått på botten av livet och inte velat leva, nu känner med hela mitt hjärta hur det skriker av liv och längtan, kan det bli så för er med.

Vila i frid…

… Anna, Linnéa, Fanny, Isabelle…

Ni var änglarna himlen tog tillbaks för tidigt.

Läs även andra bloggares åsikter om Yasmin, psykos, schizofreni, gästblogg, fallen ängel, barnaministeriet dokumentär, självmord, självskadebeteende

Slutstation rättspsyk är en bok som beskriver fenomenet att självskadande tjejer blir inlagda på rättspsykiatriska kliniker runt om i landet. Med handskar och hockeyhjälmar ska de skyddas från sig själva i isoleringsceller…

Hur kan det vara möjligt att det får vara så här? Varför gör ingen någonting? Kanske är det som Sofia säger i inlägget ovan att det inte finns tillräckligt mycket incitament för politiker m fl att engagera sig i den här frågan. Det är samma problematik som jag känner vad gäller självmordsprevention.

En av de tjejerna som sitter inlåst på en rättspsykiatrisk avdelning sedan lång tid tillbaka är Camilla Granberg. Jag har berättat om henne tidigare. Här… och här… och när hennes syster tog sitt liv här…
Läs hennes blogg här…

Läs också detta inlägg: ”Hur hjälper man Camilla” här…

Detta är en oerhört sorglig historia där en ung tjej har hamnat heltokigt. Jag blir så upprörd över detta!

Lyssna på tillsynschefen Per-Anders Sunesson på Socialstyrelsen i radio p1 här…

Han säger att det är att likställa med tortyr. Varför fortgår det då?
—-
Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson som är författare till boken är två mycket engagerade tjejer som arbetar intensivt för att påverka vården av kvinnor med självskadebeteende. Elin som är en av de som finns med i boken bloggar här…

Sofia och Thérèse har gjort oerhört mycket för att uppmärksamma vården av självskadande unga tjejer (och killar). De har tidigare dragit igång en förening för personer med självskadebeteende. Den heter Shedo och den hittar du här…

Sofia som jag också bloggat om förut, har tidigare skrivit ”Zebraflickan” och ”För att överleva – om självskadebeteende” som också handlar om självskadande.
—
Reaktioner på boken Slutstation Rättspsyk har inte låtit vänta på sig… men hjälp till att sprida detta på bloggar, på facebook och i samtal på arbetsplatser och bland vänner.

Detta måste få ett stopp!

Läs även andra bloggares åsikter om rättspsyk, slutstation rättspsyk, Camilla Granberg, Therese Eriksson, Sofia Åkerman, självskadebeteende, shedo, borderline,

Självskadebeteende är idag ett relativt vanligt problem, särskilt bland tonåringar och unga vuxna. Därför har regeringen, tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), kommit överens om ett handlingsprogram för att utveckla kunskapen om och vården av unga med självskadebeteende. En del av arbetet består i att samla patienternas erfarenheter av vård och bemötande vid självskadebeteende. Detta sker med hjälp av en internetbaserad enkät.

Undersökningen riktar sig till dig som haft kontakt med vården de senaste fem åren på grund av självskadebeteende.
Länken till undersökningen finns här…

Mer information om överenskommelsen mellan SKL och Socialdepartementet finns på SKL:s hemsida här…

Observera! Sista dag att besvara enkäten är den 30 april 2012.

Med vänliga hälsningar

Thérèse Eriksson & Sofia Åkerman
info@thereseeriksson.se

Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, vård av självskada, psykisk hälsa, psykisk ohälsa

Läkartidningen har i en artikel nyligen skrivit om hur personlighetsstörningar och då särskilt ”borderline” hos tjejer ökar risken för självmord. Det intressanta är att man många gånger i vården vill särskilja sjäkvskadebeteende från självmordsbeteende. Även om det är två olika mekanismer finns det många likheter och det ena utesluter inte det andra. Tvärtom!

Personlighetsstörningar är allvarliga tillstånd som ger upphov till stort lidande och funktionsstörning. Hos kvinnor är emotionellt instabil personlighetsstörning den vanligaste diagnosgruppen i slutenvård, och hos män ospecificerad personlighetsstörning.

Det är sex gånger vanligare att kvinnor i åldrarna 18–34 år har sjukhusvårdats för personlighetsstörning jämfört med motsvarande grupp män. Samma mönster gäller för tvångsvård.

Ungefär var femte kvinna i denna åldersgrupp som avlidit till följd av självmord har vårdats för personlighetsstörning inom en femårsperiod.

Riktlinjer för vård och behandling finns men ytterligare handlingsprogram behöver utvecklas.

Läs hela artikeln här….

År 2010 slutenvårdades 8 925 personer (3 635 män och 5 290 kvinnor) för avsiktlig självskada i Sverige. Under samma tidsperiod sökte 10 600 personer vård för avsiktlig självskada vid akutmottagning eller jourcentral, varav 3 700 var män och 6 900 var kvinnor. Majoriteten av de som slutenvårdades fanns i åldrarna 15-44 år och majoriteten av de som sökt öppenvården var mellan 18 -44 år.
Den självdestruktiva handlingen bestod i 85 fall av 100 i en överdosering av läkemedel och på andra plats kom skärande eller stickande. I Socialstyrelsens officiella statistik finns inga uppgifter om avsikten bakom handlingen. Ett stort antal ungdomar skadar sig själva genom att skära sig, rispa sig, bränna sig eller på annat sätt åstadkomma hudskador, men endast ett fåtal söker vård. En svensk befolkningsundersökning har funnit en prevalens på 17 % för denna form av självskadebeteende hos ungdomar mellan 15-17 år. Förekomsten sjunker med ökande ålder och en prevalens på runt 5 % för vuxna har rapporterats i internationella studier. Det har länge diskuterats om ett icke livshotande självskadebeteende skall ses som ett kliniskt syndrom som är helt fristående ifrån självmordsbeteende. Men det har å andra sidan visats att upprepade episoder av ett icke livshotande självskadebeteende ökar risken för framtida självmordshandlingar och mellan 30-60 % av de som dör genom självmord har tidigare haft en självskadeproblematik. Risken för upprepade självskadehandlingar är hög och som störst under det första året efter ett självmordsförsök.

I England har hälsovårdsmyndigheterna (the National Health service, NHS), i samarbete med the National Institute for Clinical Excellence (NICE), utfärdat kliniska riktlinjer för hur självskadebeteende skall hanteras i öppen- och slutenvården (NICE clinical guidelines 2004). Självskadan definieras i detta sammanhang som avsiktlig förgiftning eller annan form av avsiktlig skada, oberoende av vilken avsikt som funnits bakom handlingen. Riktlinjerna som ges är evidensbaserade. I riktlinjerna rekommenderas att det görs en psykosocial utvärdering av patienten inom 48 timmar efter det att självskadan skett. De direktiv som bland annat ges är att all personal som i sin yrkesroll möter personer som avsiktligt har skadat sig själva skall ha fått särskild utbildning i omhändertagandet av personer med självskadeproblematik. Även om handlingen är en upprepning skall episoden betraktas som en fristående episod. Samtliga patienter skall efter en självskadehandling erbjudas en psykosocial utvärdering och en behovs – och riskbedömning samt en allsidig psykiatrisk och psykologisk utredning, vilket sammantaget skall utgöra basen för den vård som patienten remitteras till.

I England pågår sedan flera år tillbaka en multicenterstudie av självskadebeteende (the Multicentre Study of Selfharm in England) som omfattar sjukvårdsregionerna Manchester (A), Derby (B) och Oxford (C). I den aktuella studien har professor Nav Kapur, vid Centrum för suicidprevention vid Manchesters universitet och hans kollegor, studerat effekten av olika former av kliniskt omhändertagande av personer som sökt vid akutmottagning för avsiktlig självskada. Som utfallsvariabel användes upprepat självskadebeteende inom en 12-månadersperiod. De former av omhändertagande som förekom var psykosocial utvärdering följd av remittering till medicinsk slutenvård alternativt psykiatrisk slutenvård eller uppföljning inom psykiatrisk öppenvård. Förutom sociodemografiska basaldata och information om tidigare psykiatrisk historik och behandling, noterade man uppgifter om patientens socioekonomiska status enligt brittiskt index IMD (the Index of Multiple Deprivation), som via patientens postkod ger information om bostadsområdets ekonomiska status, hälsoförhållanden, utbildningsnivå och sociala standard. Det är stora socioekonomiska skillnader mellan de tre städerna Manchester, Derby och Oxford. 72 % av invånarna i Manchester lever i fattiga områden med låg IMD, cirka 31 % i Derby och endast12 % i Oxford (Kapur et al 2013).

Resultat
Studien omfattade 35 938 individer, mellan 16 till 97 år, med totalt 61 583 självskadeepisoder. Medelåldern var 30 år och 57,1 % var kvinnor. Den vanligaste metoden vid den initiala episoden var avsiktlig förgiftning (81,1 %). Paracetamol var den vanligast använda substansen som överdoserats (46,1 %) följt av antidepressiva läkemedel (24,5 %) och bensodiazepiner (12,4 %). 58,7 % av patienterna genomgick en psykosocial utredning vid den initiala episoden, 5,2 % remitterades till psykiatrisk slutenvård, 61,2 % remitterades till medicinsk slutenvård och 24,8 % remitterades till psykiatrisk öppenvård. 14,8 % av patienterna sökte för upprepad självskada inom 12-månader efter den initiala episoden.

Forskarna fann att vid två centra, B (Derby) och C (Oxford), hade patienter som genomgått en psykosocial utredning 40 % lägre risk för upprepat självskadebeteende jämfört med patienter där det inte gjorts en psykosocial utredning. Vid båda av dessa centra hade 16 % av patienterna haft minst en upprepad självskadeepisod under den aktuella 12-månaders perioden; Hazard Ratio (HR) var 0,59 (95 % CI 0,48 -0,74) vid centrum B och 0,59 (0,52- 0,68) vid centrum C. Vid centrum C minskade risken för upprepad självskada med 20 % även efter slutenvård vid medicinsk klinik (HR 0,81;0,72-0,9).

Vid centrum B ökade risken för upprepad självskada med 24 % (HR 1,24;1,05- 1,47) efter psykiatrisk slutenvård. 24,7 % av patienterna hade upprepade självskadeepisoder under påföljande 12-månadersperiod. Vid centrum A (Manchester) resulterade remittering till psykiatrisk öppenvård i en ökad risk för upprepat självskadebeteende (HR 1,12;1.01-1,24).

I en separat analys undersökte forskarna risken för upprepade självskadeepisoder vid kombinationer av psykosocial utredning (PSU) och psykiatrisk öppenvård, PSU och medicinsk slutenvård, samt PSU och psykiatrisk slutenvård. I ingen av dessa beräkningar fann man att en kombination av PSU och någon av de andra vårdformerna minskade risken för upprepade självskadeepisoder mer än enbart PSU.

Man undersökte även om de socioekonomiska förhållandena i respektive region påverkade sambandet mellan psykosocial utredning och minskad risk för upprepade självskadeepisoder. Man fann ett visst lineärt samband och sämst effekt i Manchesterregionen med lägst IMD, men beräkningarna nådde inte statistisk signifikans (p=0,06).

Studiens styrka och begränsningar
Studien av hur personer med självskadeproblematik omhändertas vid akutmottagningar och hur det påverkar ett upprepade av självskadeepisoder med insamlande av kliniska data på individnivå är den hittills mest omfångsrika som gjorts. Till studiens begränsning hör att patienterna inte randomiserades till de olika behandlingsalternativen, vilket istället gjordes på basis av kliniskt behov och enligt varje centrums behandlingspolicy.

Slutsatser
Resultaten i den aktuella studien stöder de slutsatser som gjorts i liknande undersökningar att psykosocial utredning efter en självskadeepisod, påtagligt minskar riskerna för upprepade självskadehandlingar, skriver författarna. Det är oklart vilka de bakomliggande orsakerna är, kanske finns det en terapeutisk kvalitet i själva utredningen. I kvalitativa studier av psykosociala utredningar föreslås att möjligheten att fritt få berätta om de olika aspekterna av självskadandet märkbart påverkar förloppet i positiv riktning (Hunter et al 2013, J Affective Disorders 145; 315). Andelen gjorda psykosociala utredningar varierade mellan olika centra. Vid centrum A i Manchesterregionen gjordes en psykosocial utredning på 45 % av patienterna, jämfört med 77 % vid centrum B i Derby och 65 % vid centrum C i Oxford. Tidigare studier av samma forskargrupp har visat att vid akutmottagningar där frekvensen av psykosociala utredningar är låg, kanske på grund av begränsade personalresurser, tenderar faktorer som att vara ung, att vara arbetslös, att ha skurit sig eller att ha sökt vård under icke normal arbetstid att minska sannolikheten för en psykosocial utredning. Förhållandet är olyckligt eftersom personer i dessa patientgrupper ofta har en ökad risk för upprepat självskadebeteende.

Sammanställt av Rigmor Stain, NASP

Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, självmord, självmordsrisk, interventioner vid självmordsförsök

Vi vet att självskadebeteende är utbrett bland Svenska ungdomar och unga vuxna. Vi vet också att det många gånger är förenat med stort lidande. Inte alla söker hjälp för sitt självskadebeteende, vilket är en bidragande orsak till att det fortfarande finns vissa kunskapsluckor. Förutom självskadebeteende är vi också intresserade av faktorer som t.ex. upplevd bekräftelse, hur du identifierar, tolkar och reglerar känslor och om du har varit utsatt för mobbing. I och med internet har vi fått nya möjligheter att skydda både anonymitet och ”privacy”.

Vi söker dig med eller utan självskadebeteende som är mellan 15-20 år och som vill svara på några frågor om de här ämnena. Dina svar är viktiga även om du själv inte har ett självskadebeteende.

Du kommer att vara helt anonym. Vi frågar inte efter namn eller andra identifierande uppgifter. Dina enkätsvar kommer inte att kunna kopplas till den dator eller internetuppkoppling (IP-nummer) du använt då inga sådana uppgifter sparas! Inga obehöriga får tillgång till svaren. Resultaten kommer dessutom att presenteras på gruppnivå.

Det är frivilligt att delta och du kan när som helst avbryta ditt deltagande. Enkäten tar ca 25- 45 minuter att fylla i.

Läs mer här…

Om du har några frågor eller funderingar är du välkommen att kontakta Moa Bråthén Wijana via mejl eller telefon.

Moa Bråthén Wijana Leg. Psykolog, doktorand
Institutionen för klinisk neurovetenskap
Karolinska Institutet
moa.brathen.wiijana@ki.se
Telefon: 070-611 29 20